Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
stört Petras och Angelas ensamhet. Också Fride-
borg väntade ett barn, och även om det inte var
Stellans barn så hette hon i alla fall nu von Pahlen
och vem hennes far än var, antingen Johan eller
Jacob, så var hon dock obestridligen, liksom Agda,
en dotterdotter till Laura von Pahlen. Hon och
Agda hörde nu till dem. Det var Angelas och Pet-
ras skyldighet att ta hand om dem, om de hade
behov därav. Det sved i Angelas hjärta, Och med
ens tyckte hon sig höra knarret av Pepe Sanchez’
stövlar, Än en gång kom han raskt vandrande
genom parken upp till Eka. Än en gång smög sig
fru Laura i månskenet bort till höskullen och lät
sig fångas av hans giriga armar. En tillfällighet,
ett möte i månskenet, och människoöden växte upp
därur som slingerväxter, vilka krampaktigt, ännu
sedan årtionden förgått, sökte hålla sig kvar kring
Ekas gamla bruna väggar.
Klockan ute i salen slog ett.
Agda sade skyggt:
— Vi trötta er.
— Javisst, sade Frideborg ivrigt. Vi måste gå
och lägga oss.
Hon skulle gå upp i övre våningen och ta ett
rum i besittning — självklart som om det alltid
varit hennes,
— Men hur kom det sig att ni slutligen reste
ifrån Berlin? frågade Petra.
Angela såg att hon darrade, som om nattens
kyla krupit in i alla hennes lemmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
