Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
spröda trådar tyckte han sig se ödets eget gåtfulla
ansikte som log åt dem alla med miljoner rynkor
kring läpparna.
Lilian följde, fastän med låtsad motvilja, med
Peter, när han i sällskap med Jacob Levin gick till
Eka. Hon ryggade tillbaka för Frideborg, som
kom glidande emot dem i Angelas: vita silkesschal
och med det rödsminkade ansiktet. Hon var sig
inte lik. Hon hade försämrats på något sätt. Även
Peter, som kommit med det fasta beslutet att strax
ta henne i famn, blev generad. Under schalen var
hennes kropp tjock och svälld. Han var nära att
inte känna igen henne.
Min svärdotter, tänkte han vemodigt, och så med
tanken på sitt mödosamt hopkomna släktregister:
min egen syssling.
Men Frideborg föreföll alls inte generad. Hon
bad Mat hjälpa dem av med ytterkläderna. Själv
stod hon och såg på utan att röra ett finger. Det
var en ny och triumferande sensation för henne att
ha en tjänstflicka att kommendera över. Där hon
stod tänkte hon på hur otaliga gånger hon legat på
knä för friherrinnan Lilian von Pahlen och hjälpt
henne på eller av med bottinerna. Den tiden var
gudskelov förbi nu. Lilian imponerade inte längre
på henne.
— Jag kan hälsa från Stellan, lilla svärmor,
sade hon glatt, när de kommit in i salongen.
— Tack skall dä ha, sade Lilian stelt.
Nej, något samtal ville inte komma i gång. Lilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
