Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
att han aldrig ens vetat att han haft en dotter. Han,
som älskade barn, skulle säkert eljes sökt upp flic-
kan och tagit henne till sig.
Saras första känslor voro fyllda av svartsjuka.
Så hade då Johan inte varit hennes hel och hållen,
som hon alltid trott! Ett sådant elakt barn! Hon
gick och mumlade för sig själv, bannande honom,
Så höll hon upp, därför att ett hugg träffade hen-
nes hjärta. Det tjänade ju alls ingenting till att
bannas numera, Johan von Pahlen var ju död. Om
något visserligen skulle kunnat få honom att med
ett soligt leende resa sig upp ur graven, hade det
väl varit ljudet av Saras för honom så kära mutt-
rande och ömma förmaningar och bannor. Dock,
solen lyste över blanka vita åkrar och ängar, och
Johan von Pahlen skulle aldrig mera komma upp
ur sin grav. Men så lättade tyngden över Saras
gamla hjärta. Nu fanns det verkligen kvar något
av den älskade Johan: en ung flicka, kött av hans
kött och blod av hans blod. Herren hade i sin
outgrundliga vishet sparat något gott åt Sara som
lön för hennes långa och trogna tjänst.
Då grät hon på nytt och torkade tårarna med sin
gulnade näsduk. Med en känsla av triumf hörde
hon också att Frideborg nu hette von Pahlen all-
deles som Johan själv. Hon var en fin fru, Johans
dotter.
Hon påskyndade sina steg, där hon gick vid
Petras sida, Petra hade till sist nästan svårt att
följa med henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
