Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
Men när hon kom fram fanns ingenting kvar,
och då hade hon gråtit. Det var förfärligt att se
en plats, där man levat flera år av sitt liv, öde och
härjad och med ingenting kvar av allt det som
fröjdat ögat en gång. Det var som att mista en
arm eller en bit av sitt hjärta. Så kände Sara det,
och medan Petra talade till henne, lyssnade hon
först knappast till vad hon sade. Men av hennes
stora hopplöshet och förtvivlan förstod Petra att
hon som en visshet, någonting alldeles säkert,
måste berätta detta, som hon knappast själv trodde
på, men som hon också berättat för så många
andra, därför att Jacob Levin måste skyddas! Och
plötsligt spratt den gamla upp. Hade Johan von
Pahlen en dotter? Och hon fanns nu på Eka! Sara
vände ett ansikte virrigt av förvåning mot Petra,
och Petra måste än en gång upprepa hela historien.
Då måste Sära äntligen, om än långsamt, begripa
att det Petra berättade nog var sant. Till att börja
med var det då åter som om en liten bit av hennes
hjärta sletes bort. Hon hade älskat Johan som man
med medlidsam ömhet älskar ett barn, som icke är
som andra barn och som det därför på ett särskilt
sätt måste tagas hand om. Hon hade ju också skött
honom sedan hans tidiga år. Hon trodde att hon
kände hela hans liv. Och här blottades plötsligt en
hemlighet som Johan dolt för henne. Men hade han
verkligen med avsikt dolt den? Hade han inte sna-
rare, han med sitt lätta och flygande sinne, glömt
bort alltsammans? Allra sannolikast var väl dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
