Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
bland vässen som frusen och brun stack upp ur
isen. Det var en grå luden hare som vågat sig
ditut. Hans stora vaksamma öron stodo rätt upp.
När han fick syn på deras glättiga ekipage, satte
han sig förvånad på sin lilla tjocka svansstump.
En sekund sågo de ett par bruna trånande ögon
riktas mot dem. Så tog han ett väldigt hopp åt
sidan och var försvunnen.
Angela drog en liten längtande suck. Med ens
mindes hon den där underbara vårdagen på Nybo.
Hon såg två bruna harar som jagade varandra
över de nyplöjda åkrarna. Hon hörde Cecils lilla
barnsliga röst och mindes, hur han suttit vid krus-
bärsbusken hela långa dagen och väntat på att en
hare skulle komma rätt i hans famn. Och sedan i
vårskymningen då de fått se ett av dessa skogens
skygga djur sitta lyssnande ute på förstugutrap-
pan: ett hemlighetsfullt väsen som i sina ögon
tycktes gömma alla vårdagens tjusande och flyk-
tande stämningar.
Igen suckade Angela. Hon tänkte på Thomas
Meller. Hon gjorde det nästan alltid, fast hon
icke ville tillstå det ens för sig själv.
— Vad är det?
Agda böjde sig över henne.
— Ä, ingenting.
De gledo förbi ön på glatta medar. Farten var
härlig, Det susade omkring deras öron. Nu voro
de redan vid stranden på andra sidan sjön. Alar-
nas grenar böjde sig lätt tyngda av snön ut över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
