Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
— Ja, svarade Angela dröjande.
Och med ens började hennes hjärta bulta, och
hön blev andfådd.
— Jag — jag älskar dig, viskade hon.
Orden tycktes dåna i stillheten, Varför haäde
hon uttalat dem? Men blott och bart genom detta
att hon sagt dem blevo de nu till något verkligt.
Lika verkliga som den tysta skogen omkring dem
och den blå himlen över dem! Äter stannäde de.
De häde harens bruna trånande i sina blickar.
— Jag älskar dig, sade Agda.
Varför hade hon klätt sig i gosskläder? Var det
kanske i en omedveten känsla av att hon i denna
köstym föreföll att ha mera rätt att älska Angela
än eljes? Något som hittills hållit sig stilla och
dolt djupt inne i hennes väsen hade plötsligt brustit
ut i blomning, då hon smekt Angela. Så fort hade
alltsammans kommit över henne att hon inte rik-
tigt hunnit med i sin egen utveckling. Handlingen
med Angela var redan ett fullbordat faktum, innan
hon börjat att närmare grubbla över sina känslor,
På ett egendomligt sätt kände hon sig nu fri.
Denna förnimmelse av kroppens och själens frihet
hade hon aldrig förr haft.
Lilla Angela med sina svarta ögon och sitt ljusa
hår kade löst hennes band, utan att veta att det fanns
några band att lösa upp. De hade ju inte alls hun-
nit göra sig riktigt reda för vad de kände för
varandra. Inte heller nu när de i den vita skogen
uttalade orden »älska» och »kärlek> förstodo de
17. — v. Krusenstjerna, dv samma blod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
