Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
heller nu. Och vi — vi hålla av varandra, och det
gjorde du väl inte med Bell.
— Har hon — har hon också . . . älskat dig? frå-
gade Angela ängsligt,
— Det vet du ju, svarade Agda.
Angela blev tyst. En svartsjuka hon inte kunde
reda sig mot steg upp inom henne.
— Och du? frågade hon. Du också tyckte om
henne?
— Nej, nej.
Agda värjde sig häftigt för misstanken,
— Hon lät bara aldrig bli mig. Dig har hon
väl också kysst?
— Ja, viskade Angela.
Men hon förstod att Agda ändå dolde något
för henne. Hon släppte Agdas arm.
— Är du nu ond på mig redan?
Agdas ögon sökte Angelas. Angela sade ingen-
ting. Det plågade henne att tänka sig Agda i Bell
von Wendens armar, Hon mindes Bell von Wen-
dens sugande blickar, hennes sätt att gripa efter
en, hennes sminkade, onaturligt röda mun. Men
de begär som uppfyllt Bell och som Angela då
tyckt så vederstyggliga, voro de inte desamma som
Agdas och Angelas egna? Det gick ett ögonblick
runt i Angelas huvud. Med en plötslig förtvivlan
stödde hon sig mot Agda.
— Det är väl inte något orätt vi gjort? nästan
skrek hon. Det var så vackert, så ljuvt. Var det
synd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
