Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Agda tog henne i sina armar. Den grova sam-
meten på hennes rockärm snuddade vid Angelas
kind som blivit våt av framstörtande tårar. Hon
kunde inte svara, I hennes mun kom en bitter
smak, som av blod eller tårar. Men när Angela
efter en lång tystnad såg upp och mötte hennes
blick, märkte hon att Agda hade fått ett oändligt
vemodigt uttryck.
Hon sörjer över mig, tänkte Angela då. Redan
har jag giort henne sorg.
Och. utan: att bry sig om ätt få svar på de
frågor, som så hastigt hade svallat upp inom
henne, tryckte hon sin mun mot Agdas. Då för-
svann hennes ångest. Dessa milda kyssar hade inte
något syndigt i sig. Dessa varsamma smekningar,
denna sorgsna omfamning... De vaggade fram
och tillbaka där de stodo och höllo fast i varandra.
De tyckte sig ensamma, borta från människor i en
djup skog som susade sympatisk omkring dem.
— Gå inte ifrån mig, viskade Angela. Jag kan
inte bära det.
— Aldrig, sade Agda tryggt
De hade kommit långt bort från sjön nu, och
de tänkte vända för att komma till det ställe där
de lämnat sparkstöttingen. Men när de gått en
stund upptäckte de att de inte hittade tillbaka.
Hur de gingo tycktes de endast komma allt dju-
pare in i den hemlighetsfulla skogen. Deras samtal
hade tystnat. De blevo båda rädda. Denna skog
föreföll dem med ens så ofantlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
