Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
I lasarettets oändliga korridorer, vilka hade en
gulaktig färg som den man kan få se på sjuka
ansikten, kände Frideborg en smula svindel. Skö-
terskor ilade förbi henne, och hon tyckte att de
gåvo henne föraktfulla och nyfikna blickar. Män
i blårandiga bomullskläder sutto på bänkar utmed
väggarna eller rullade saktmodigt fram i rullstolar.
Överallt härskade en stark lukt av karbol, som fyllde
henne med onda aningar. Ett par feta gummor,
också de i randiga sjukhusdräkter, pratade gällt
och högljutt med varandra om sina lidanden, Fri-
deborg hörde den ena säga:
— Och så skar han av mig ena bröstet. Det
känns så konstigt nu.
Frideborg stödde sig mot den gulaktiga väggen.
Hon ville bort härifrån, men visste att hon inte
skulle kunna hitta ut igen. En herre i vit läkarrock
kom raskt gående. Han gav Frideborg ett ögon-
kast. När han kommit förbi henne, var det som
om han tänkt efter, och han vände strax och stod
vid hennes sida.
— Söker fröken någon? frågade han.
Fröken! tänkte Frideborg. Så som jag ser ut.
— Jag skulle träffa doktor Stenberg, stammade
hon:
Hon lyfte förvirrad sitt ansikte mot honom.
Han var en liten smärt man med ett mörkt ansikte
och ett par små koketta mustascher. Han såg ut
som om han trodde att han var en riktig elegant.
— Det är jag, sade han. Kom med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
