Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
som måste tränga sig ut. Hon kände ju knappast
arrendatorn, men nu var han här bredvid henne,
och han hade ju öron till att höra med. Hon talade
i en ström av kvittrande småprat om sina upp-
levelser i Berlin. De bilder Frideborg trollade
fram blevo inte tragiska, utan löjliga och groteska,
Det var som om Stellan von Pahlens fjantiga ande
studsat omkring i rummet. Ibland erinrade hon
sig plötsligt ändå att det ju blott var en enkel man
hon talade med, arrendatorn på Eka. Och då såg
hon med stora ögon på honom och frågade:
— Det här förstår kanske inte herr Holmström?
Herr Holmström har väl mest varit med människor
av sin klass?
Då bet han sig i läppen, men kunde likväl inte
bli stött på henne. Så hade Petra aldrig frågat.
Han lyssnade förstrött. Men hans tankar gingo
tillbaka till hans eget liv. Även nu när han var
borta från hemmet plågade honom tanken på
Adéle. Han kände sig förgiftad som om hon dag
för dag lagt något otyg i hans mat och han snart inte
skulle kunna smälta och fördraga mer. I flammor
av smutsigt rött dansade draperiet för trappan
framför hans ögon. Det där draperiet hade blivit
en del av hans hem, ett otäckt gömsle för Adéles
grumliga begär och hans eget hat. Vecklade man
en gång ut vecken, skulle allt det där, som de voro
fyllda av, fladdra ut som en svärm av malar i huset
och lägga sig tjockt över det.
Alltjämt hade han ögonblick då han allvarligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
