Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
tänkte på mord. Då knöto sig hans händer
spasmodiskt. Ett tyst litet mord! Hans fingrar
kring Adéles magra hals. Ett rosslande! Och
allt skulle bli så stilla omkring honom. Då
rusade han ut i naturen; I skogen kring Eka
trampade han runt som ett vilddjur. Fan rullade
sig i snön. Om en skarp sten skavde hans rygg,
kändes det som en lisa. Men han kom till-
baka böjd, en smula kuvad, till dess ett ord från
Adéle eller bara en blick ur hennes bleka ögon fick
allt att börja på nytt igen.
Frideborg berättade:
— En gång när jag öppnade: dörren till vårt
rum i det där huset i Berlin, sutto Stellan och Kiss
Nilsson där, som vi nu, i en trång liten soffa. När
jag steg in, flyttade de sig liksom generade ifrån
varandra. De voro skära om kinderna som unga
flickor. De sågo förälskade ut. Men lita på att
de ej voro en smul förälskade i mig! De voro kära
i varandra. Kom man blott i närheten av dem beé-
rördes man som av en ljum ström som gick ut
från deras upphettade kroppar. De hade också.
hemliga ord och tecken sinsemellan som skulle vara
obegripliga för andra. Jag förstod nog inte så
litet ändå och måste skratta åt dem för full hals.
De voro ju så löjliga. Men de blevo onda, när
jag skrattade. Ä, ni kan aldrig tro vad rysliga
människor det finns!
Arrendatorn såg ned på sina naglar. Han kunde
inte riktigt följa med. Vad brydde han sig egent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
