Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
genom ett töcken. Han längtade till våren och
visste ändå att för honom skulle det icke bli någon
vår. Gräs, grönt och fuktigt gräs, längtade hans
händer efter — å, att få gömma sitt ansikte bland
doftande tuvor! Han ville höra göken gala igen
i skogarna kring Eka. Han ville höra bäckarna
komma rasslande från bergen. Han gick och lyss-
nade. Men ännu hade inte naturen börjat röra sig,
och tiden kunde han inte flytta fram som man
ställer visarna på en klocka. Hans ögon sökte inte
längre efter Petra von Pahlen. Han var viss på
nu att hon var förlorad för honom, Ibland betrak-
tade han på avstånd, med ett litet ömt småleende
som ännu kunde hitta till hans läppar, Angela som
promenerade på gårdsplanen. Hon bar livet inom
sig, Hon var livet självt, när det är som vackrast.
Då hade han en känsla av att han höll på att mista
allting och själva synen av allt. Kanske höll han
på att bli blind. Men även om han inte mera skulle
kunna se, så voro bilderna av Angela och Petra
inbrända på hans näthinnor för alltid:
Någon gång när han sysslade i parken, kunde
Frideborg komma snuddande förbi honom. Hon
sände honom förstulna och eggande ögonkast. Men
han hälsade stelt på henne och var generad över att
han kysst henne.
Han fortsatte sitt liv dag efter dag utan att
något hände. Tanken att han skulle döda Adéle
var ändå som en främmande utväxt på hans själ.
Men den fanns där. Och han kunde inte skära bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
