Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
kände han sig ju också så trött som om han ej
skulle orka lyfta en hand. Han föll i en djup sömn
utan drömmar. Men om dagarna drömde han
vaken.
Stod han i den brunskimrande ladugården med
dess kvävande lukt av spillning och ljum mjölk,
tyckte han sig se en lång, blek kvinna med en
korg på armen komma glidande om ett hörn. Det
var hans sinnessjuka mor. Så hade han i bärn-
domen sett henne komma gående eller halvsprin-
gande emot sig med en hop elaka, flinande ungar
efter sig. Då hade han stuckit sig undan, fylld av
blygsel och oförklarlig fasa. Hon var död nu,
men hon fanns ändå här. Han var uppjagad och
utmattad, och han såg i henne sitt eget öde som
han inte kunde undgå. Skälvande i alla lemmar,
tryckte han sig då mot någon vänlig kossas buk.
Eller han lät sin hand smeka över en dräglande
mule. Djurens bruna stillastående ögon, som speg-
lade deras bruna lugna värld, lugnade honom då.
Han tyckte sig se en evighet i de där ögonen, Nå-
got oföränderligt som icke kunde försvinna för en,
även om man mördade. Det skulle då bara komma
närmare. Evigheten var en lugn göl, där någon
tuggade och malde i oändlighet, liksom korna här
hela dagarna tuggade och malde sitt hö. Men vid
denna göl, i detta tuggande, låg en himmelsk frid.
Tord arbetade mycket och hetsigt dessa dagar.
Sin kraft förslösade han på allehanda ting. Men
naturen som han alltid älskat såg han nu som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
