Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
man sig intill varandra, Lägger kind mot kind.
Vyssjar varandra med sänkta ögonlock och små
jollrande ord. Eller man rider barbacka under
djärva och hetsande tillrop på varandras ryggar.
Eller krälar på golvet, alltid hittande på nya lekar
för stora och stupida lastbara barn.
Men naturens väggar äro horisonten, som är en
dimma i ett ständigt försvinnande fjärran, och
himlen däruppe med de tindrande stjärnorna som
man inte kan nå och dämpa med små kulörta och
raffinerade sidenskärmar.
De voro prisgivna åt natten, och de visste det.
De vacklade hit och dit som små clowner inne
under cirkuskupolernas ödslighet. De försökte
skingra ensamheten med små kluckande skratt som
mödosamt trängde sig upp ur tillsnörda strupar.
Men mörkret tystade strängt dessa försök till
munterhet. Så blevo de tysta.
Greve Gusten Värnamo af Sauss borrade sina
feta knubbiga händer in i Kiss Nilssons och Elias
Vanselins mjuka armar. Så ville han ha det, sedan
han hos Agda sökt fly undan detta i förvittringens
ångest, men hon själv hade flytt undan honom
och förvittringen. Vara nedgrävd i ungt gosskött,
känna de unga pojkarnas andedräkt mot sin kind.
Smekas till ro av deras viskningar. Men denna
natt gick det ju inte. Han förnam deras skräck.
Det fanns ingen trygghet hos dem, De gledo
undan från honom med slaknande lemmar. Då blev
han ensam, och det tålde han inte. Med sina armar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
