Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Ingen vänlig stjärna sände sina strålar ned till
den skrikande greven. Det var skuggor omkring
honom. Skuggor av kroppar som han förbrunnit
tillsammans med och vilkas skönhet han utnyttjat.
Nu voro dessa skuggor av kroppar trötta och tjä-
nade honom inte längre. Hans andes nöd kunde de
inte lätta. Agda, den ömsinta milda, hade kunnat
det. Men Agda sov sött under ett av sidentäckena
på Eka och drömde nu ljuvt om sin kära Angela.
Men då greven utmattad slutade att skrika kom
som ett svagt eko av hans röst ett annat kvävt
skrik långt börtifrån. Det rullade fram på lands-
vägen emot dem och stötte som ett underligt
krocketklöt emot grevens döende röst. Så möttes
de i natten, två skrik från drunknande.
— Vad var det? sade Stellan lyssnande.
Då hörde de det där kvävda ropet på nytt. De
voro nära Eka, och genom träden lyste det ännu
svagt från arrendatorsböstaden. Herrgården låg
fortfarande sovande och försänkt i mörker.
— Det var en kvinna som skrek, viskade Elias.
Som drivna av en gemensam impuls, började då
alla fyra springande ge sig därifrån. Andlösa satte
de av utmed vägen till stationen. Greven blev efter,
flåsande och pustande under tyngden av sin kropp.
Då rusade Kiss Nilsson tillbaka och drog honom
med sig. De flydde fegt därför att en kvinna
tycktes här i natten ropa på hjälp. Ropet jagade
dem framåt. Även sedan det tystnat, tyckte de att
rymden genljöd av det. Tusen kvinnor ropade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
