Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
hade ändå gjort luften varm i rummet. Honom
hade Adéle givit platsen vid sin sida i stället för
åt ett litet ljuslockigt barn.
Hur kunde livet bli så fasansfullt snedvridet?
Varför hade han, som han nu tyckte för hundratals
år sedan, mött Adéle ute i en skog och fallit och
låtit sig bedragas av hennes falska tårar?
Han satt alltjämt kvar vid bordet. När de stego
upp skulle det ske, men det plötsliga ursinnet och
även den vansinniga glädjekänslan nyss hade run-
nit av honom och lämnat rum för den vanliga
slappa otillfredsställelsen som var så outhärdlig
Äntligen behagade Adéle öppna munnen.
— Du ser dig omkring, sade hon skarpt. Börjar
du slutligen själv tycka att rummet är simpelt?
Hon lade de magra händerna framför sig på
bördduken,
— Ä, hur har jag inte pinats av det, sade hon
hest. Det kan en sådan som du aldrig förstå.
Det var som om all hennes försiktighet från den
sista tiden hade försvunnit.
Han såg bara nyfiket på hennes händer, De där
händerna... Jämförde han dem med sina egna
fasta, var det snarare de som sågo ut som en mör-
dares händer och inte hans. De hade just detta
elaka ryckande liv som kunde uttrycka en mör-
dares själ. De kunde kröka sig klolikt om en
strupe, raspa och klösa med skarpa spetsiga naglar.
Ja, det var hon som var mörderskan. Hennes hän-
der vittnade om det. Höjde han blicken en aning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
