Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
han tuggade och tuggade som om det varit något
segt han fått i munnen, vilket var svårt att göra
sig av med, dröjde hans blickar inte bara vid
Adéle utan också vid det välbekanta rummet. De
målade furustolarna som Adéle så ofta grälat på
honom för därför att hon funnit dem så simpla,
buffén med sina infällda glas, en väldig och,
som han själv hu måste erkänna, ganska ful pjäs,
och till sist det runda bordet, alltför stort för två
personer och där de ätit så många måltider. Adéle
satt vid ena sidan av det runda bordet, närmast
dörren till köket, han vid den motsatta sidan med
fönstret bakom sig. På detta sätt kunde de gott
se varandra i ögonen, men de gjorde det aldrig
Arrendatorn tyckte plötsligt att detta runda fat-
tiga bord var en symbol för hur de hade levat här.
En cirkel med två personer som inte kunde komma
ur denna obevekliga cirkel och inte heller flytta
sig närmäre varandra. Ett stort vitt rum av börd-
duken var emellan dem. Och detta rum var ändå
fyllt av förnödenheter som kroppen måste taga till
sig för att erhålla bränsle och kunna låta maskine-
riet. gå vidare och mala. Det var många tomma
platser mellan honom och Adéle på ömse sidor om
detta runda bord. En gång hade han drömt om
hur de skulle fyllas av små barn, hans barn, Små
hungriga ungar som skulle hjälpt dem att äta upp
födan. Hur hade han ej plågats av att Adéle inte
ville föda! Sedan hade en stol vid bordet i stället
fyllts av Josef Wahlboms väldiga gestalt. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
