Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
förtjusning i sin barndom och det verkliga krig
som rasade där ute nu i jordens länder. Det var
samma krig, alldeles samma krig som evigt upp-
repades. Men han brydde sig inte om det. Det
var bara klockklangen för hans öron och luckornas
dån, då de sprungo itu, som erinrat honom därom.
Ty plötsligt blev allt så stilla. Klockornas röster
tego. Hans bländade ögon sågo ut i en vit rymd
som kom emot honom genom den öppna stora
luckan i klocktornet. Och denna oändliga vita
rymd flödade så starkt över honom att också hans
pupiller blevo vita av den. Hela nejden låg utbredd
framför honom. Men det var inte hans barndoms
nejd. Det var trakten kring Eka. I skogarna sjöng
våren. Göken ropade. På ängarna blommade tusen
små blomster. Fjärilar flögo på skimrande vingar.
Bäckar porlade. Och längst borta lyste Ekas park
och Ekas brutna tegeltak. Det var som feber i
hans. blod. Han ville skrika av glädje. Och som
om klocktornet plötsligt fått liv kände han hur
det sakta glidande satte sig i rörelse ut i denna
vita underbara rymd. Han seglade i det spetsiga
klocktornet som i en båt. Nu var han vid herr-
gården. Som klistrat mot en av salongens rutor
såg han Petra von Pahlens ansikte: en madonnas
ansikte. De mörkblå ögonen hade ett ömt uttryck
som blickade de emot ett litet barn som nalkades
i fjärran, Det kastanjebruna håret var oordnat
som efter en natts tunga sömn. Och klocktornet
stannade här så att han så länge som möjligt skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
