Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
— Men så kom då, sade hon igen enträget.
Han steg då närmare, sträckte fram sina händer
som för att fatta hennes och drog dem åter tvek-
samt tillbaka, som om det ej vore passande att han
nu tog henne i handen.
Men i detta ögonblick, då han tvekade och drog
sig tillbaka, såg Petra klart vad hon gjort med ho-
nom. Var det inte hon som syndat? Hon hade givit
honom en liten bit av sig själv och sedan låtit ho-
nom längta sig sjuk dessa år. Ja, hon hade handlat
skamligt.
Hela eftermiddagen hade hon väntat honom, ty
hon var säker på att han skulle komma tillbaka.
Frideborg, Agda och Angela hade begivit sig till
Ekered, Lotty och Rosita till gästgivargården. Hon
var ensam hemma.
Nu reste hon sig och gick fram till Tord.
— Följ med mig, sade hon och gick ut ur rummet.
Han följde henne långsamt uppför trappan. Han
förstod inte. På vägen stödde han sig mot ledstån-
gen. Men då han hörde henne fortsätta uppför trap-
pan, gick han efter. Det var en dröm, detta, som
ständigt återkom: han och Petra — hon med lätta
steg gående en bit före honom och han som
följde henne, lyssnande till ljudet av prasslet från
hennes kjolar. Så hade de gått så länge de känt
varandra: hon alltid före, han alltid efter.
Nu slog Petra upp dörren till sitt rum, Också
här var skymning: en blek eftermiddagsskymning,
som gjorde alla ting så overkliga. På morgonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
