Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
för att åtminstone få se utsidan av huset, varest
mordet timat. Mordplatser ha ju en underlig drag-
ningskraft.
Där Frideborg nu stod såg hon en gammal
torpare och hans hustru med en unge vid handen
försiktigt lista sig över gården. Hon följde dem
road med blicken. De stannade framför arrenda-
torsbostaden, stirrade på dörren, ja gubben gick
fram och kände fundersamt på den.
— Om jag kunde begripa vad de se för märk-
värdigt i den där stugan, skrattade Frideborg.
Sara tystade henne. Hon kunde ju väcka lillen.
Man fick inte skratta så där högt, när han sov så gott.
Hon sade med låg röst:
— De tro väl att Adéle ligger där än. De
hoppas få se liket, det är vad folk längtar efter
mest av allt.
— Det är väl klart, sade Frideborg då. Det är
något så hemlighetsfullt med den som är död. Med
allt som plötsligt upphört att leva, Sådant kan
man ju aldrig förstå.
Men hon log. Döden hade alls ingen betydelse
för henne just nu. Hon såg att snön höll på att
smälta bort från gårdsplanen och parken. Fåglarna
kvittrade och skreko mera än förut, Solen var
varm, Det var härligt att leva. Flon måste skratta
igen.
Sara ruskade förargad på sig.
— Vad skall gossen heta? Har Frideborg något
namn på honom? frågade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
