Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
och skyndade fram; Milt sköt hon Agda åt
sidan.
— Ä, låt mig, sade hon.
Stödd av Petras arm gick Angela långsamt, stan-
nande för varje trappsteg, upp till övre våningen.
Uppför den här trappan hade hon rusat som liten
flicka om kvällarna, rädd för skuggdjuren som
stego upp ur dunklet, blåste ut hennes ljus och
jagade henne på flykt emot Petras dörr,
Så liten och hjälplös hon varit då, helt utlämnad
åt natten och dess frostiga andar, ända till dess
Petra öppnade sin dörr och tog henne i sina armar!
Nu hade Angela en hemsk förnimmelse av att
skuggdjuren åter voro efter henne. De skulle kunna
blåsa ut ett liv, som var på väg att födas, lika
lätt som de förr med slickande tungor fått hennes
ljus att slockna.
Då stödde Angela sig tungt på Petra, och från
Petras arm kom en ström av styrka och ro, en
översinnlig frid som fick Angela att tänka på
andra dagar, tidiga morgnar då ljuset fallit in
genom den öppna verandadörren över trappan och
hon vid Petras hand hade sprungit ut i parken.
Så kom det sig att Angela steg in i rummet, där
hon skulle föda sitt barn, med ett litet leende på
läpparna. Barnmorskan var inte där, men hon hade
bäddat sängen med draglakan över madrassen så
att man lätt skulle kunna föra undan dem. Hon
hade också flyttat sängen bort från väggen.
Petra hjälpte Angela att klä av sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
