Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dag vid Eclisfontaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gång efter sluten fred få komma hem, de äro lika
många vittnen i sanningens tjänst.
Så följer alltså barmhärtigheten, i läkekonstens
hamn, i det grymma och våldsamma krigets spår.
Vad äro alla dessa läkare, assistenter,
sjukvårdssoldater, systrar, dessa eviga sanitetskolonner annat
än räddande änglar, som kämpa mot dödsängeln om
de sårades liv. Vad äro sjukbilerna, bårarna och
de nitiska schäferhundarna annat än de blödandes
vänner och bundsförvanter, som bärga sin skörd på
de blodiga fälten. Här är försoningen, som troget
följer kriget hand i hand, liksom Röda korsets symbol
i sig förenar blodets färg med den kristna kärlekens
sinnebild.
»Nå, men blir inte soldaten nervös och avskräckt
vid anblicken av de döda. Man tycker att han skulle
tänka på att faran är lika stor för honom som för
dem, som redan fallit?»
»Nej, han märker knappast liken. Ni äro döda, ni,
stackare, men jag lever ännu och skall icke dö, tänker
han. Det är som anblicken av de stupade stålsatte
honom inför faran. Och dock händer det ju att han
ser lik av kända kamrater uppsvällda så att knapparna
springa ur uniformerna och svarta i synen, grinande
mot sol och regn.»
»Men liken få väl icke länge ligga ovan jord?»
»Nej, så fort elden lämnat slagfältet fritt, måste
den civila befolkningen, om den icke rymt, eljest
våra egna soldater, gräva ned de döda huller om
buller i massgravar och ofta utan jordfästning och
präst. Den kyrkliga vigningen vid jorden kan ske
efteråt. Viktigast är att de döda försvinna, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
