- Project Runeberg -  Från fronten i väster september-november 1914 /
171

(1915) [MARC] Author: Sven Hedin - Tema: War
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dag i Dun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett smul, snarare tvärt om. Det artade sig ett
ögonblick till stockning och det hade bara fattats att
kronprinsen kommit åkande just då. Vi gingo över
bron och utanför staden, då de förnäma bilerna med
beteckningen »General Ober Kommando V. Armée»
kommo rusande i full fart. Hos chauffören på den
första satt kronprinsen-arméchefen själv i kappa med
hög krage. Han gjorde tecken åt mig att komma upp
och jag tog plats bakom honom. Sedan samtalade han
en stund med etappkommendanturens officerare och
så bar det av. Men nu gick det långsamt, ty vi mötte
just ett infanteriregemente. Karlarna togo sina
hjälmar i piken och lyfte dem i höjden och
uppstämde dånande hurrarop, som om det gällt ett
bajonettanfall mot en fransk ställning. Men det gällde
nu 5. arméns chef och rikets arvtagare, och vi foro
som genom ett brusande hav av skallande jubelrop.
Truppen tunnade så småningom av och slutligen
kommo de sista — det finnes fotskadade även i
den marschdugligaste av alla arméer — i små
grupper på två och tre man, men alla hurrade lika vilt.
Sist stod en ensam karl vid vägen. Också han klämde
i allt vad hans lungor förmådde. Sedan kronprinsen
åter påtagit sig sina bilglasögon och dragit upp kapp-
kragen, var det icke gott att känna igen honom allra
minst för manskapet vid mötande trängkolonner, som
hade sina hästar att tänka på. Men H. K. o. K. Höghet
vände sig halvt om till mig och sade anspråkslöst
att intet gladde honom mer än att finna sig uppburen
och förstådd av soldaterna. Han ansåg det vara en
furstes förnämsta plikt att visa sig värdig hela sitt
folks förtroende och för sin egen del kunde han icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 12 01:42:01 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/frontvast/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free