Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hem till Trälleborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en av gångarna vandrade en Tommy av och
an. Han såg blek ut, men var konvalescent.
»How are you getting on?» frågade jag, men
fick icke ett ord till svar.
»I hope you will become a little bit of all right,
by and by,» försökte jag. Tommy bara smålog och
tittade på mig.
»Är han döv eller är han tokig?» frågade jag
den läkare som följde oss.
»Nej, han är ryss,» svarade läkaren skrattande.
Men huru denne ryss kommit över Tommys uniform
förblev en olöst gåta.
Rätt betecknande är också att medan de
godmodiga ryssarna kräva blott fyra procent i
bevakningsmanskap, så kräva de självmedvetna
engelsmännen tio procent. Eller med andra ord: fyra tyska
soldater hålla reda på hundra ryssar, men hundra
engelsmän behöva tio poster. Förklaringen kan
möjligen ligga i den gamla livegenskapens krav på
undergivenhet, men huvudskälet till engelsmännens
svårhanterlighet är nog det, att de icke hava någon
värnplikt och icke vant sig vid disciplin.
Insubordinationsbrott i fånglägren begås nästan uteslutande av
engelsmän. Straffet för första resan bestod däri, att
delinkventen fick gå ett par timmar och vakta kanonerna
på en liten flack upphöjning vid lägret, där det blåste
och var kyligt nog. Efter svårare förseelse blev den
skyldige bunden vid ett träd en eller ett par timmar.
Men detta sistnämnda straff hade blott i något
enstaka fall blivit använt.
Det intryck jag fick av fångbehandlingen vid
Döberitz bekräftade allt vad jag förut i den vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
