Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödår och barkbröd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och annat godt och rart, finnes äfven inne i småstugor
och fattigmanshem.
Men under nödåren hörs icke mycken glädje af. Snön
ligger kvar till framemot midsommar. Rofvorna, hvilka
sent sättas ner som frön i jorden, hinna knappt knyta
sig till en liten potatis’ storlek, förrän frosten kommer
och gör det så hårdt och trångt omkring dem, att de ej
kunna växa. Ärtskidorna hänga vissna som små
svartnade trasor ute på ärtåkern, – inte en enda ärta blir
det i dem. Likadant med kornaxen, som bruka hålla
sig så stolta på sina vajande höga stänglar, de hänga som
brutna, fast vid det gröna, korta strået.
Så kan man väl förstå, att under nödår kommer intet
korn och inga ärter till kvarnen och om, på någon högt
liggande gård, frosten farit mera varsamt fram, så är
säden ändå så kraftlös och besynnerlig att mjölet blir
gråsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli
som en lös lervälling.
Det är icke mycken föda i sådan mat. Barnen bli snart
magra. Deras, under de goda åren rosenröda kinder få
en gråaktig färg, och ögonen äga ej mer den klara glansen.
När barnen i hopar följa föräldrarna åt för att neråt
frostfria bygder bettla om föda, se de ut som små gubbar
och gummor. Det skär en i hjärtat att se dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
