| 11 |
Det var nödår uppe i Norrland. »Nödår» betyder, att man är så godt som utan mat på de ställen, där barnskaran är stor och jordbiten, som man skall lefva af, liten.
Det gör icke så mycket att den är liten, när sommaren kommer tidigt, och kornet, som man där uppe bakar det hvita vackra brödet af, mognar redan i juli, så att man kan få fara till kvarnen och mala mjöl af det.
Inte heller gör det så mycket, om jordbiten är liten när sommaren är lång och lagom torr, så att potatisen på landet växer duktigt, och man på hösten i september kan få ta opp både tjugu och trettio stora, granna potatisar från den håla, där man i juni satte ner en enda, men en med många »ögon», ty från hvart aldrig så litet öga, eller litet rundt hål på en potatis, växer det ut rotstjälkar, när den sättes ner i varm, torr sandjord.
Ja, när det blir »godår» uppe i Norrland med mycket regn före midsommar, värme och stark dagg om nätterna, då slår björken ut och står doftande fin och fager, då den ett par dagar förut stått med kala brunglänsande grenar. Åkerbärsblommor sticka upp vid dikesrenarna, djupröda i färgen som små rosenbarn. I den väderleken bli de snart till sköna, saftiga åkerbär.
De grå stenhällarna bli öfverdragna med mattor af hvit- och violettfärgade »natt och dag»-blomster, som leka tittut med skärblommande kattfötter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig lekstugor i sandgroparna, där de höga, granna råmjölksblomstren stå i täta stånd, rosenröda, stolta i hållningen, och nyponbuskar med doftande rosor i blom titta ner på dem öfver den sluttande jordskorpan.
Det är glädje och skratt och stoj hvart man vänder sig. Hvita, söta rofvor som man får äta af, och ärter i fyllda skidor växa ute på åkern. Nog af bröd, smör, ost
| 12 |
Men under nödåren hörs icke mycken glädje af. Snön ligger kvar till framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent sättas ner som frön i jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, förrän frosten kommer och gör det så hårdt och trångt omkring dem, att de ej kunna växa. Ärtskidorna hänga vissna som små svartnade trasor ute på ärtåkern, -- inte en enda ärta blir det i dem. Likadant med kornaxen, som bruka hålla sig så stolta på sina vajande höga stänglar, de hänga som brutna, fast vid det gröna, korta strået.
Så kan man väl förstå, att under nödår kommer intet korn och inga ärter till kvarnen och om, på någon högt liggande gård, frosten farit mera varsamt fram, så är säden ändå så kraftlös och besynnerlig att mjölet blir gråsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli som en lös lervälling.
Det är icke mycken föda i sådan mat. Barnen bli snart magra. Deras, under de goda åren rosenröda kinder få en gråaktig färg, och ögonen äga ej mer den klara glansen.
När barnen i hopar följa föräldrarna åt för att neråt frostfria
bygder bettla om föda, se de ut som små gubbar och gummor. Det skär en
i hjärtat att se dem.
