Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 13. I den dödas ställe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Han är dö nu kanske», hviskade Anna-Lisa. »Då blir dom sint på Herren och vill köra ut oss.»
»Inte», invände Maglena. »Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona på’na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa.»
Åter sutto barnen tysta, i tungsam stämning.
Plötsligt böjde Anna-Lisa hufvudet ner emot händerna, som hon hade hopknäppta öfver bordet. Hon gret –, gret, fast så tyst att ingen kunde höra det. Men det syntes på axlarna, som skakade och på den tröstlösa ställningen med hufvudet.
Syskonen mumsade på sina präktiga smörgåsar under ängslig tystnad.
»Käre dej, Anna-Lisa –, käre dej», – sade Ante och försökte dra hennes händer åt sidan. Det föll honom så tungt och ovant för det här, att Anna-Lisa, som alltid varit så stilla och lugn, nu skulle gråta så farligt.
Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rödgråten.
»Jag vill int vara utan er –, först småstintena, som jag sörjer så farligt, – och så er allihop.»
»Ja nog blir de ledt för oss, å», sade Ante stillsamt. »Så bra som du har varit mot små’en här, och oss allihop för den delen.»
»Och hvem ska mjölka Gullspira –, å laga åt pojkarna, å tvätta och hålla er i ordning –», snyftade Anna-Lisa. Hon såg med en moderligt bekymrad blick öfver de bägge minsta vid bordet. »Ni vill ju hvarken kamma eller tvätta er om jag int håll efter er.»
Månke och Per-Erik sänkte ögonen, skuldmedvetna. Så morskt manfolk de ville vara, så föreföll det dem farligt besvärligt det där, att måsta vara kammade och tvättade. Det var inte alls någe behändigt heller, att om lördagskvällarna få lof att kränga af sig varma skjortan, som snodde sig så godt efter kroppen. Och så streta för att få armarna in i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja blöt till och med, tyckte pojkarna, när den legat i kunten och det varit yrsnö, som trängt in i den, eller oväder. Just aldrig heller att någon skjorta passade precis åt dem. Skjortan, så väl som andra plagg, kom alltid som en öfverraskning för dem, – stort var det ibland, så plaggen både hängde och släpade, och smått och trångt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
