Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 15. Det spökar på isen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hon står nog ändå. Det känns liksom behändigare för mej te gå», försäkrade Månke i det samma han rände iväg snedt med ena foten och satte en duktig rofva på isen.
Sint vardt han, ty det var väl elfte rofvan han satt se’n han kom ut på isen, och rädd vardt han.
Där han nu sitter kvar och smått grälande gnider den del, som först tar törn när man sätter rofvor, så får han se något som kom håret att resa sig på hans trinda hufvud. Han var förstås inte vidare morsk i hågen förut heller. Jo, något kommer rännande emot barnen på isen, något som flög lika fort som östanvinden, som blåste emot på sjön. Det illulade och det fräste och det spottade. Och där syntes som en liten, liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande.
Månke han kom på fötter igen, och det med fart.
»Herre gulla! – Gosse! Stinta! Sir ni! – Jag menar de är skrymt själf, som kom och tar oss.»
Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter. Men det var ju en ren omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande vidundret.
»Hva’ i fridens dagar är de», hviskade Ante med ögonen utspärrade emot det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det var, syntes ämna flyga på dem.
Maglena knep hårdt om Antes hand.
Månke, lill’»karlen», glömde alldeles sin manliga värdighet. Han gallskrek och hakade sig med både armar och ben fast vid Ante.
»Ja men aldrig har jag sett så farligt i hela lifve», skrek Maglena. »De är ju en katta, och han kan int gå» –. Maglena tog vidundret, som verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta på huru den fräste och spottade; själf darrade hon af skrämsel och medlidande.
»Han har så underliga fötter» tillfogade hon hemsk till mods. »Kan du Ante förstå hvad de är åt dom?»
Ante tittade noga på kisses fötter.
»De är – de är –. Nej hur ska’n kunna förstå de. Men de är rent af tomma svinklöfvar, som dom ha stuckit in kattfötterna i. De är därför han int har kunnat reda sej, utan följt med östanvädre utför isen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
