| 84 |
»Hu häller, det är rent som om vi vore ensam på hela jorden»», sade Maglena och drog den lilla hemväfda schal hon fått af mor Brita-Dea bättre om sig.
»Ja, nog är de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i gårdarna, när vi int är så många», tillfogade Ante.
»När jag stanna ute hos Gullspira, där de int finns någe' lider te binda 'na i, så blir ni bara två, och de är väl ingenting te grufva för.»
»Ingenting», upprepade Maglena. »Jag kom jämt i håg småstinterna -- och Märta-Greta, när hon sa 'tinnenin' i ställe för 'ingenting'. Hon satt lill'hufve' på sne och titta opp med ögona och skulle låtsas vara så bedröfvad.»
»Ja, hon var nog de å flera gånger, då hon frös, lill'stackarn, och var hungrig och ville till mor», sade Ante eftertänksamt.
»Mor skulle nog vara nöjd, tänk jag, som det är stäldt för småstinterna nu», tillade han.
»Nog är hon de, må du tro. De var väl hon som fick komma hit till jorden lite grand, som en ängel och tala i folke, bå jägmästarns och Carl Nil'ses att ta barna.»
»Ja, nog ha dom det bra nu, för int skulle dom tycka att de vore någe behändigt te gå här på isen och ränna åt alla håll med fötterna, så en kan klyfva sej midt itu», sade Månke bistert.
Sanningen att säga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han också tyckte sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och försvarslös,
| 85 |
Men fastän han tänkte på huru hjälplöst utsatt för så'nt där han var, Per-Erik, så önskade Månke denna kväll att han varit tillbaka i den ljusa, tröjsamma (hemtrefliga) gården, hos honom.
Det skulle vara annat det än att gå öfver en is, som lyste svart, och blänkte som om man gett sig ut i öppna sjön, samt ha öfver hufvet på sej ett norrsken, som var ledt och ängslande, med röda och gula och blå lågor högt opp på himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli domens dag och att allt som fanns, bå jord och måne och stjärnor skulle brinna opp. För så knastrade det och lyste och flög af lågor uppefter norra himmelen. Och ändå satt månen där på sitt håll och rent skrattade med hela mun, utan vett, när han hade så mycket farligt omkring sig.
Månke kunde mycket väl ha fått åka på kälken, som gled lätt som ett, intet öfver isen, och då hade han inte behöft plågas med att ränna och halka åt alla håll. Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå.
Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.
Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram i halkan.
»Vi få mäst ta och dra na», sade Maglena. »Stackars lill'piga, du ränn ju åt alla håll och blir rakt slut för oss.»
»Sätt dej på kälken du Månke och håll i 'na. Hon kan godt stå där.»
| 86 |
»Hon står nog ändå. Det känns liksom behändigare för mej te gå», försäkrade Månke i det samma han rände iväg snedt med ena foten och satte en duktig rofva på isen.
Sint vardt han, ty det var väl elfte rofvan han satt se'n han kom ut på isen, och rädd vardt han.
Där han nu sitter kvar och smått grälande gnider den del, som först tar törn när man sätter rofvor, så får han se något som kom håret att resa sig på hans trinda hufvud. Han var förstås inte vidare morsk i hågen förut heller. Jo, något kommer rännande emot barnen på isen, något som flög lika fort som östanvinden, som blåste emot på sjön. Det illulade och det fräste och det spottade. Och där syntes som en liten, liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande.
Månke han kom på fötter igen, och det med fart.
»Herre gulla! -- Gosse! Stinta! Sir ni! -- Jag menar de är skrymt själf, som kom och tar oss.»
Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter. Men det var ju en ren omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande vidundret.
»Hva' i fridens dagar är de», hviskade Ante med ögonen utspärrade emot det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det var, syntes ämna flyga på dem.
Maglena knep hårdt om Antes hand.
Månke, lill'»karlen», glömde alldeles sin manliga värdighet. Han gallskrek och hakade sig med både armar och ben fast vid Ante.
»Ja men aldrig har jag sett så farligt i hela lifve», skrek Maglena. »De är ju en katta, och han kan int gå» --. Maglena tog vidundret, som verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta på huru den fräste och spottade; själf darrade hon af skrämsel och medlidande.
»Han har så underliga fötter», tillfogade hon hemsk till mods. »Kan du Ante förstå hvad de är åt dom?»
Ante tittade noga på kisses fötter.
»De är -- de är --. Nej hur ska'n kunna förstå de. Men de är rent af tomma svinklöfvar, som dom ha stuckit in kattfötterna i. De är därför han int har kunnat reda sej, utan följt med östanvädre utför isen.»
| 87 |
Maglenas tårar flödade. Hon slet och ryckte för att få loss pinoredskapen, som klämde om kattens fötter.
»Kisse, stackare, stackare kisse! De är folk, som har gjort de, för si hur hårdt dom bundi me hvassa snören.»
Det var som om Maglena i dessa snören fann bevis för att folk utfört nidingsdådet, och att i annat fall katten själf skulle ha trädt på sig fyra svinklöfvar, som galoscher.
»Ja, ha folk gjort de, så är dom int folk, utan nå'nting som är otäckare än allt styggt», sade Ante. Hans ögon lågade i månljuset och hans händer knötos som om han haft lust att klå upp det folk, som gjort detta.
»De var rompa (svansen) där, som stog rätt opp, som jag tänkte var rök», sade Månke, hvilken nu alldeles fristående, på vederbörligt afstånd från kattens befriade klor, tog den i ögonsikte. »Jag höll mest på te bli haj (rädd) jag, och så är de bara en katta», fnyste han föraktfullt.
»Bara en katta», röt Maglena full af förtrytelse. »Jag vånne att den som gjort de här, sutte bunden om föttren och rädd, och hungrig, och frusen.»
»Ja och hade de här stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej», afbröt Månke för att få straffet skärpt.
»Ja de å, -- å så skulle han, som har gjort de, fara fram med östanvädre ensam på natten, å int kunna stanna», återtog Maglena.
Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, där hon med den i famnen satt sig ner på kälken.
»Så ledt folk trodde jag int de fanns i världen», sade Ante dystert.
»Så'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjälle.»
»Hå, var de likt de! Den, som hade gjort så'nt hade blifvi utskämd för alla sina dagar», afgjorde Maglena hårdt.
»Men nu måtte du ha mat, stackare kisse. Du är så tunn och torr som ett knifblad.»
Om Maglenas liknelse också inte var så alldeles fullgod, så var det ändå en sanning att katten såg bedröflig ut, ruggig, -- då den ej fått slicka och putsa sig, så som kattor vilja hålla sig fina, våt, den hade ju varit i vatten --, och mager, med blödande fötter.
»Se där Ante, ta 'na me'n jag mjölkar en skvätt åt 'na.»
| 88 |
Ante tog katten och höll den plikttroget fast, om också icke med den öfverströmmande ömhet, som Maglena visade i sin behandling af det olyckliga pinade djuret.
Katten hade slutat opp att spotta och fräsa, och sörplade nu i sig varm mjölk ur en liten vril. Se'n började den putsa och slicka sina ömmande, skafda tassar, samt tvätta sig i ansiktet med innsidan af framtassarna, som den först vätte med tungan. Efter detta kröp den kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knäet på Maglena. De voro med ens så goda vänner, den säkra vänskapen mellan den räddade och räddaren.
Kälkfällen ordnades i bästa skick. Månke kommenderades dit igen, och nu kunde han väl sitta där förstås, »för att int katta skulle springa ifrån dom».
Med Maglena i närheten, som i samma afsikt gick tätt bakom honom
och sköt kälken, återkom hans för en stund så påfallande försvunna
manfolksvärdighet.
