Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 20. Eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu låg och täckte, samt öfver isblanka stenar, bäckar
och småmyrar.
Ante tog märke på stjärnorna, såg till att han hade
Orion åt söderhållet, och morgonstjärnan, som lyste stor
och klar, rätt framför sig. De följde alltid på ett
ungefär älfvens vida krökningar. På ömse sidor om den,
långt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut
sig, fast skilda af långa skogssträckor och stora sjöar.
Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i
den riktningen gingo barnen.
Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i
djupa skogen, att undkomma det farliga följet på vägarna,
och att nå fram genom gömmande skog förbi byn här,
och in i annan socken.
Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom på lek
upp bakom spetsiga fjälltoppar långt i fjärran där Maglena
trodde att världen tog slut. Så blef den borta bakom en
annan fjälltopp. Den tittade åter fram och satte solkatt
i alla små stugufönster och i ögonen på yrvakna barn.
Ännu en gång lekte solen kurragömma bakom ett högt,
rundbildadt fjäll.
Men så kom den med ens stigande, lysande, och bredde
en glänsande matta af tunt guld öfver hela snöfläckiga
vidden. – Den bredde guld öfver fjälltoppar och gröna
granar, samt öfver tallar, guld på hvartenda barr och öfver
stammar, hvilka nu lyste i guldrödt.
Det var makalöst grant. Barnen kände ingen trötthet,
inte ens hunger. De hade satt sig stilla på kälkkanten
och sågo på huru solen steg och steg.
Nu inte bara lyste den. De började känna värme af
den. Maglena tog Månke vid händerna. Hon kände sig
fri och innande glad, långt borta från bygden, inte en
gård i sikte. Sång och danslåtarna lågo henne i sinnet.
Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram på skarsnön
med Månke, i polskatakt.
»Du är min ros och min lilja,
ingen skall oss kunna skilja.»
Plums, pladask dök hon med ena foten genom snön.
»Jämmerligen heller, solen sätt krokben för mej»,
skrattade hon och kraflade sig upp.
»Ja och skjusar oss iväg in i skogen för te söka husrum.
Jag förstå int huru vi ska finna en riktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
