Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 20. Eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och bara en sticka –! En liten så vek, späd stackare!
Maglenas hjärta klappade högt. Hon stod med stickan
mellan fingrarna utan att våga sig på att förnya försöket
med att få eld.
Hon hade som kagra (skälfning) i handen, och hon
tyckte att stickan böjdes emellan fingrarna som om den
när som helst skulle brytas af.
Slutligen satte hon sig beslutsamt ner på marken –
bredde ut förklädet på mossan, lade tjärvedsstickan
ofvanpå det –.
Så sträckte hon fram foten med ladden på. – Strök
till ett tag, – två tag, – tre tag –!
Tårar kommo henne i ögonen, – läpparna skälfde –.
Men – ännu ett tag – stadigt, att icke bryta af
stickan, lugnt, lätt på handen –.
»Ratsch –»!
En liten lysande, gulblå låga sprang fram från stickans
topp –!
Kvick i vändningarna »som en eldgnista», förde Maglena
den lysande lilla lågan till en fet tjärvedspinne.
Den tog genast eld! Den brann med djuprödt sken,
röken ringlade svart, rart tjärdoftande upp i luften.
»Ante», – ropade Maglena dämpadt –, som rädd att
med sin blotta röst släcka elden.
Ante, som legat med slutna ögon och inbillat sig att
han var en Carl XII:s tåliga krigsbuss, såg upp.
Som en pil flög han upp och kastade fällen ifrån sig.
»Stinta! – Ja – men Maglena. – Hur ska jag förstå
de här?»
Maglena talade stolt och leende om hela det underliga
eldsäfventyret.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
