Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under det Cecilia som bäst var sysselsatt med sin
klädsel för balen, anhöll någon att fa tala vid henne.
Hon trädde nt i salen, och en nng, elegant klädd
inan lemnade henne ett bref och en liten ask, samt
aflägsnade sig. Hon bröt brefvet förundrad och
nyfiken, och fann det till sin förvåning undertecknadt af
grefve Österman, dåvarande rysk ambassadör i
Stockholm. Det innehöll en anhållan, del hon ville pryda
medföljande smycke genom att någon gång tillåta del
att blixtra i hennes hår. Det smärtade honom, att
hafva blifvit förekommen af det hus, som varit nog
lyckligt att få försäkra sig om förmånen att äga henne
denna afton. Imellertid vågade han innesluta sig i
hennes välvilliga åtanke.
Cecilias förvåning var utomordentlig. Då Carl
kom för att afhemla fruntimmerna till balen, gick hon
emot honom med smycket, för att for fråga sig livad
hon borde göra dermed. Hon ville ingalunda behålla
det, men ej heller ulan Carls hörande återsända det.
Betraktande det blixtrande smycket, sade Carl: „ryssen
är ändå alltid en klok karl; han förstår sig på det
reela. Nå, nå, den andra får väl ock lof att lära sig
tänka på annat än snömosarligheter, om han vill
fortfara att ha något att säga.4i Dessa ord hade han sagt
halfhögt vid sig sjelf, under det Cecilia gick fram till
bordet, för att taga det smycket åtföljande brefvet.
Nu vände han sig med den mest älskvärda artighet till
Cecilia, sägande: ,.se, huru alla redan vela hvem det
är, som hädanefter befaller öfver Carl Lejonankar."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
