Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kring henne fylldes därav. Hon tyckte att glänsande
silverstrimmor drogo genom mörkret. De hade fått
rutorna att glänsa. Månen hade inte kommit fram. Hon
visste med ens, vad det var. Våren! Äntligen nalkades
den, och hon hade inte vetat det förrän nu.
Hon lutade sig ut. Det var ännu tänt i köket på
nedre botten. Ljuset därifrån bildade två gula
fyrkanter på trädgårdsrabatten nedanför. Det kom henne
att tänka på drivhusfönster, som solen skiner på.
En stund stod hon och såg ned på dem, så lade hon
sakta på haken och gick in i korridoren. Alla dörrar
voro stängda, i skenet från den lilla nattlampan vände
de sina breda, vita sidor mot henne, som om de trotsat
henne att tränga sig in någonstädes. Hon kastade en
dröjande blick runtomkring sig. Allt var tyst. Hon
kunde tryggt gå till vila, och hon var just på väg mot
sitt rum, då hon hörde en av dörrarna öppnas. Hastigt
vände hon sig om.
— Ester!
Det var en ängslig pojkröst, som kallade.
— Jag kommer!
Hon steg in i det upplysta rummet. På kanten av
den engelska järnsängen satt en ung gosse på sjutton,
aderton år i randiga pyjamas. Med ett lugnande leende
mötte hon hans oroliga blick.
— Hur är det, Krister?
Han suckade:
— Hjärtat!
Det var hennes enda sjukling. Pensionatet var inte
ämnat för sjuka, men för honom hade hon gjort ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
