Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den för att öppna dörren. Hon kunde det inte. Den
hade smällt igen, och nyckeln satt på andra sidan.
Hon ville ropa, men fick inte fram ett ljud. Först nu
var hon ensam, riktigt ensam. Då började hon bulta
och sparka på dörren; man hörde henne och sprang
och öppnade. Upphettad och med rufsigt hår tumlade
hon ut, bländad av ljuset som strömmade emot henne.
Efteråt kunde hon inte glömma den skräck, som
gripit henne. Hon hade inte ens tänkt på att be til!
Gud, en resurs som hon eljes alltid tillgrep. Denna
händelse hade givit henne en ångest för ensamheten,
en hemlig krypande ångest, som hon aldrig vågade
anförtro åt någon människa. Det som man är mest rädd
för brukar alltid infinna sig. Man säger att människor,
som sky smittsamma sjukdomar och vidta alla
möjliga försiktighetsmått mot dem, lättast bli angripna av
dem. Ester, som var rädd för ensamheten, fick också
pröva den.
Hemmet blev splittrat. Modern for. Albrekt kom på
Krigsskolan. Så blev Ester allena med fadern. Det var
intet sällskap för henne. Han gick och kom, såg
förstrött på henne, slog igen dörren till sitt rum. En
tant till henne förde ut henne i sällskapslivet. Det
roade henne, men efter festerna föreföll hemmet henne
ännu mera tyst och glädjelöst. På en av dessa
bjudningar träffade hon sin blivande man, den unge
juristen Befverfeldt. Hon gifte sig med honom, mest för
att få ett eget hem. Hon längtade efter det. Men hon
lärde sig också att hålla av honom. Han var en
egendomlig, splittrad natur, litet ytlig, fåfäng, känslig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
