Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grät. Det kom så hastigt, att han blev helt
överrumplad.
— Jag vill inte att han skall veta det, mumlade
hon. Jag som annars är så slarvig glömmer mig aldrig
i fråga om morfinet. Han är ju borta hela dagarna.
Han är officer, ni vet. Jag glömmer aldrig
morfinsprutan framme, därför anar han ingenting. Delta
måste jag ha för mig själv.
Stefan kände medlidande med henne. Långsamt
tog han fram ett papper för att skriva ett recept. Han
hade erfarenhet av sådana där fall. De voro alltid så
hopplösa. Patienterna tycktes aldrig förstå faran. De
levde insvepta i sin lögn och knäckte sanningen
om sig själva genom att döva livsnerven.
Morfinet, som gav dem stegrad livslust och illusionen av
hälsa, drev deras självbedrägeri till fullkomlighet.
Han skrev ut receptet och kastade det gamla i
papperskorgen. När hon tog emot det, log hon åter som en
liten flicka, som väntar något gott.
— Jag skall inte uppehålla er längre, sade hon.
Vad är jag skyldig?
Stefan Norelius nämnde sitt vanliga pris. Väskan
öppnades igen. Hon började ivrigt leta i den. En
näsduk drogs upp och ett fint moln av puder skakades
ut. Slutligen såg hon förbluffad på honom.
— Se där! Jag visste det! Jag sade er ju att jag
var slarvig. Nu har jag glömt pengarna.
— För all del! Det gör ingenting, sade han artigt.
Men när hon försvunnit genom dörren, stod han
ett ögonblick tveksam. Han hörde tamburlåset knäppa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
