Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville det inte, men då han såg på henne, mötte han
hennes bedjande ögon, skimrande som bakom en slöja
av svarta ögonfransar. Han tyckte att hon var mycket
intagande. Genast märkte hon hans förändrade min.
Hon kände så väl sin makt. Alla brukade ge efter för
henne. Det var hon bortskämd med. Hon tyckte att
denne doktor Stefan Norelius såg utmärkt trevlig ut.
Om hon oftare rest ut till Ester, kunde hon blivit
bekant med honom, och då hade det gått lättare att
få morfin.
— Om inte jag ger er, sade doktorn långsamt,
kommer ni att skaffa er det på annat sätt. Hos någon
annan. Kan ni inte vänta till dess er ordinarie läkare
kommer tillbaka?
Hon skakade leende på huvudet. Redan visste hon
att han givit vika, och därför brydde hon sig inte ens
om att svara. Han tog hennes handled och kände på
hennes puls, räknande slagen. Det var inte något fel
på den.
— Varför är ni aldrig ute hos er svägerska? sade
han plötsligt. Ni skulle ha nytta av lantluft. Jag
tycker att ni ser klen ut.
Då höjde hon skrattande på ögonbrynen.
— Där är inte roligt, utbrast hon. Ett
tantpensionat! Ingenting för mig! För övrigt hinner jag inte.
Inom sig undrade han, vad hon kunde ha att göra.
— Er man borde veta det här, sade han kort.
Hon böjde sig fram mot honom. Ögonfransarna
darrade. Stora tårar rullade utför hennes kinder. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
