Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kväll kunde hon inte somna. Hon låg och stirrade
ut i mörkret, och så hade tankarna kommit. Det var
först det, att när hon blickade tillbaka, var det så
många år, som rasslande likt en hop lastade
godsvagnar rullade förbi hennes inre syn. Så många!
Hon höll på att bli gammal — var hon inte redan
gammal? I jämförelse med Krister var hon det säkert.
Där kom det första stinget, den första lilla
vrid-ningen. Hon spratt till av smärtan. De tankar, som
läsningen av romanerna väckte till liv och som då
vållat en flyktig ilande förnimmelse, kommo nu
tillbaka. Hon hade inte levat. Som en grå råtta hade
hon suttit och gnagt i ett hål, ruvat i skymning, kikat
fram än här, än där, men bortschasats, skrämts på
flykten av ett hårt ord eller en brutal rörelse. Livet
hade hon sett underifrån. Hon skulle aldrig komma
upp i det, smekas av vänliga blickar, livas av
dåraktiga och glättiga ord. Och så hade det hänt. Hon
hade själv utfört den oerhörda handlingen, hon hade
placerat sig i solskenet bredvid den unga gossen: en
vassnäst och bister gammal fröken på en pinnstol.
Där var det andra stinget. Just så måste han sett på
henne.
Fröken Steen stirrade ut i natten med svidande
ögon. Men så mindes hon hans röst. Så förtrolig!
Han hade pratat med henne utan att en enda gång
såra henne och göra henne ledsen. De hade båda
pratat, och fröken Steen hade redan första dagen,
denna soliga dag, då våren anades i vindstötarna,
be-känt för honom sin misstro till människorna. Åtmin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
