Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot stranden gick genom allas öden? Alltid skulle
det fängsla: längtan, saknad, svartsjuka, kval,
him-melsstormande fröjd — detta svall av känslor, som
är lidelsens och kärlekens kännetecken. Stefan såg
på de vita, uppåtriktade ansiktena omkring sig. Ja,
dessa människor kände igen sig själva. Den där
flickan med den sjaskiga, skära tyllhatten och de grova
händerna, hon var hjältinnan. Han såg det i hennes
ögon, det gjorde ingenting, att hon ej hade klänning av
guldspets och pärlcollier värd en förmögenhet, hon
visste ändå vilka tankar, som rörde sig bakom den
sköna kvinnans panna, då hon såg på mannen, hon
kände till de sensationer, som vibrerade under hennes
vita hud. Detsamma, alltid detsamma, den älskade
mannen må vara en kryddbodsadonis med pomaderad
lugg, en grovarbetare med smuts i varje por av sin
hud, eller en hög diplomat, en millionär.
Den kyliga luften slog emot Stefans ansikte, då han
kom ut på trottoaren igen. Fru Hillgren försvann
nedför en tvärgata med sin arm i den där mannens.
Klockan slog elva i ett närbeläget kyrktorn. Stefan
måste fara hem. Men han gick inte till stationen. I
stället började han gå mot Norrlandsgatan. Han ville
se, om det lyste ur ett fönster, om hon var kommen.
Nu stod han på motsatta sidan av gatan framför sitt
hus. Ja, där lyste det — i hans våning. Hon var där,
och han stod här nere på gatan. Situationen var
löjlig, ohållbar, dum. Han sade det till sig själv, men
han gick inte upp. Samma känsla av drömlikhet och
overklighet, som behärskat honom förut på aftonen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
