Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och stiger upp som vatten i ögonvrårna. Ä nej, du
är inte god! Du bara svettas i dina schalar. Se, nu
vecklar jag upp dem, nej, akta dig, håll inte fast,
titta så tunn du blir! Aj, aj, fryser du? Vänta, det är
något jag vill se, något, som jag anar ... O, nu kom
det fram! Är det verkligen du, den där lilla tunna
larven? Lik en mal satt du längst inne och åt på ditt
eget omhölje. Du betade på din man, dina barn, ditt
hem, allt det du omgav dig med och som gjorde dig
så stor och präktig. Lhan dem är du ingenting, och
du vet det, inom dig vet du det, och därför talar du
så vitt och brett om ditt, ditt — ditt. Ibland kan det
också hända, att du glömmer, att du bara är en liten
mal. Då pöser du ut ännu mer. Hu, du är förfärlig!
Men du är min syster. Och nu komma vi till mig.
För dig var jag bara en stackare, som gick på
vägarna och frös, en varelse, vilken du fick vara god emot
för att du skulle känna dig ännu mera tillfreds i ditt
schalpaket. Och så såg du ned på mig, därför att jag
inte hade några schalar att svepa mig i. Men det har
hänt mig något. Se på mig! Du kan tryggt göra del,
jag har inte något tjockt och skyddande omhölje som
du. Jag var alltid ful, och jag blev inte vackrare. En
torr och tråkig gammal mamsell. Du vet inte, hur det är
att ständigt vara föraktad, när man inte blir alldeles
bortglömd. Jag vet det. De sticka mig ännu, alla
hånfulla och överlägsna blickar jag fått. När man blivit
van att alltid gå sist, tappar man slutligen bort sig
själv i de andras breda fotspår, som så tryggt och
lugnt löpa före en. Jag blev ingen — jag försvann,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
