Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att säga god natt, lossnade plötsligt det skal av
blyghet och konvenans, som hela dagen tycktes ha
täckt hennes innersta känslor. Med en liten hängiven
åtbörd, som rörde honom, därför att det var något
hos honom själv, som besvarade den, något som också
hängivet och blygt dolde sig under ytan, slog hon
armarna om hans hals och lade sin kind mot hans
kind.
— Jag har längtat efter dig, sade hon med en suck.
Och herr Moustik tyckte, att han nu åter efter så
lång tid långsamt banade sig väg mellan bugande
strån och blommor på en solbelyst äng. Denna mjuka
kind, som lutade sig mot hans, var den tuva han så
länge längtat efter att få vila sig mot. Dessa ljusblå
ögon gåvo honom tillbaka ängens små blomster.
Han drog henne ned bredvid sig.
— Berätta, hur det varit. . . Hela tiden, alla dessa
år, sade han.
Då berättade hon om modern, om hemmet. Hon
sade ingenting ont om modern, men varje gång hon
nämnde henne vid namn, såg hon på fadern med ett
oroligt leende, som tycktes säga: ”Förstår du? Kan
du veta, hur jag haft det?” Och medan hon talade,
förstod han vad som låg under hennes ord, det hon
inte berättade, men som han såg för sig på samma
sätt, som hon själv måste göra det. Det tycktes inte
förvåna henne, att modern ej talat om, att hon blivit
halt. Hon hade haft en höftsjukdom för några år
sedan, och därefter hade hon blivit sådan.
— Jag har levat i skymning, sade hon. Mamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
