Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig loss. Det är, som om alla vardagarna tryckte dem
till marken.
Ester såg på den lilla frun. Det skära ansiktet med
de runda blå ögonen och omgivet av det vita burriga
håret hade ett oberört, nästan ungt uttryck. Ingen
skulle kunna ana, att den lilla damen genomgått en
tragisk historia. Och det flög genom Esters huvud en
tanke, som helt säkert var ganska nära sanningen:
att de där händelserna, som så brutalt ingripit i fru
Äströms liv, mannens otrohet, rymning, ja det
dödfödda barnet, alltsammans hade på något sätt bidragit
till att hålla henne ung och spänstig. Själva sorgen
har en spänning, som tjänar till att öppna själen för
nya intryck och hindra stillaståendets förkalkning.
Och som alltid, då Ester tänkte på någon annan,
jämförde hon denna kvinna med sig själv. ”Jag har
ingenting sådant”, tänkte hon, ”varken en stor glädje
eller en stor sorg. Jag blir snart gammal.”
Nu syntes Krister och fröken Steen på
trädgårdsgången. Han pratade livligt, hon hörde tyst på.
Huvudet höll hon framåtböjt lyssnande, som om hon ej
ville låta ett enda av hans ord undgå sig. Ester och
fru Åström följde dem med ögonen. Så möttes deras
blickar.
Var och en av pensionatsgästerna hade sedan en
tid börjat uppmärksamt studera fröken Steen. De
tyckte, det var något besynnerligt med henne. Det
var, som om hon burit på en sorg, som dag för dag
åt sig närmare in till hennes hjärta. Man kunde inte
heller undgå att märka hennes känslor för den unge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
