Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15 (24 april) - Latjocka och hennes ungar. Av Siri Rhodin. Illustratör: Herta Rönqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av Siri
— Puh, jag står rakt inte ut här längre,
suckade häxan Latjocka och gäspade.
— IJsch nej, här ä’ odrägligt, sen här
blivit så’n ordning, instämde hennes
förhoppningsfulla dotter Slarva.
— Det finns ju inte en vrå, där man
får vara i fred, puttrade sonen Fuske.
— Vad dom människorna ä’
obehagliga se’n, tog den yngre dottern Rafsa,
till ordet. Överallt putsar och fejar dom,
och allting är så rent och blankt, att det
gör ont i ögonen.
— Hå, hå, ja ja, pustade Latjocka.
Saken var nu den, att häxan Latjocka
och hennes ungar, Slarva, Rafsa och
Fuske länge och väl bott i en
kakelugnsvrå på Kråkhult. Där trivdes de så
förinnerligt väl bland damm och
spindelväv och blevo både feta och frodiga.
Och så hade de nästlat sig in hos
folket på Kråkhult, så att dessa blivit både
lata och slarviga. Men de visste ej om
häxfolket, ty Latjocka hade en gång, för
länge, länge sedan, stulit fyra små
tomtemössor, och tack vare dessa kunde
häxfamiljen traska osynliga omkring var
som helst.
Men genom slarv och lättja
vansköttes Kråkhult, och folket blev allt
fattigare och fattigare. Och en vacker dag
fingo de alla gå ifrån gården och
utvandra till främmande land.
Illustratör: Herta Rönqvist.
R tiodin.
Latjocka och hennes ungar kommo sig
dock inte för att följa med, ty dels hörde
de, att människorna nu skulle börja
arbeta på allvar och leva annorlunda än
hittills, dels trivdes häxfolket så utmärkt
bland smuts och bråte på Kråkhult.
Men det blev annat av.
Där kommo ordentliga, strävsamma
människor till gården och varje vrå av
huset gjordes rent. Ofta nog var
häxfolket i fart att sopas ut av mor Gretas
präktiga kvast. Och inte lönade det sig
varken för Latjocka eller hennes ungar
att ens försöka nästla sig in hos dessa
människor. De hörde inte alls på det
örat. Hände det någon enda gång att
någon slarvade, sade alltid mor Greta:
— Inte ska7 man skämma ut sina
händer med att slarva.
Att häxfamiljen inte längre kunde
trif-vas under sådana förhållanden är lätt
begripligt, och från den varma, sköna
kakelugnsvrån flyttade man ut i farstun,
men även här uppenbarade sig den
förfärliga kvasten och skurborsten.
Slutligen stod man inte ut längre
inomhus, utan flydde till en gammal vedbod,
där damm och spindelväv ännu klädde
väggar och vrår.
Men inte ens nu fick man vara i fred,
ty just i dag hade mor Greta varit där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
