Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21 (11 sept.) - Féens skrin. Saga av Hedvig Indebetou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 21. (11 sept.)
Stina Quint.
Redaktion. U||y He!|8tröm
(1912) Årg. XXI.
FÉENS SKRIN.
Saga av Hedvig Indebetou.
(Forts. o. sl. fr. föreg. n:r).
Som vanligt sprang Vinca henne till mötes
på skogsvägen, och när då mor gav
henne ett stycke fint bröd, som hon fått, fann
Vinca, att hon alls inte blivit mätt av alla
de rara frukterna, utan mors gåva smakade
nu alldeles förträffligt.
När den var uppäten, begynte hon
berätta om dagens märkliga tilldragelser.
Modern hörde förströdd på, ty hon hade
mycket annat att tänka på, men när Vinca
äntligen ville, att hon skulle följa med till
grottan och se all härligheten, gjorde hon
henne till viljes.
Men hur förvånad blev ej Vinca, då hon
nu fann allting där liksom förr: det var
blott det grå berget och de gamla
porslinsbitarna och grankottarna som förut. Lilla
Vinca var nära att börja gråta, men så kom
hon i håg, att hon gömt sitt lilla skrjn i
en bergskreva, och då hon såg, att där låg
ett litet föremål kvar, fast det nu i
skymningen bara såg ut som en sten med katt
guld på, så tröstade hon sig och tänkte,
att om hon öppnade locket dagen därpå,
skulle nog hela förvandlingen återkomma.
Så skedde också. Men det underliga var,
att den endast försiggick, när hon var
ensam, så att ingen annan kunde se den.
Mor log ■ också helt tvivlande, när Vinca
om aftnarna berättade henne därom, men
var ju glad att hennes lilla flicka haft
roligt och icke suttit och längtat efter henne.
Tiden gick, och Vinca växte upp. Hon
kom i skolan och fick kamrater, men féens
skrin fick hon behålla, ehuru hön nu icke
så ofta hade tid att öppna det eller att
lustvandra i dess slott och parker. När
hon stundom berättade härom för sina
skolkamrater, började somliga skratta åt henne,
men andra, isynnerhet de yngsta, ville
gärna höra på hennes berättelser.
— — Aren gingo, och Vinca växte till
en ung flicka. Hon hjälpte nu sin mor i
arbetet och var så upptagen dagarna i
ända, att hon nästan glömt féens skrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
