Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21 (11 sept.) - Féens skrin. Saga av Hedvig Indebetou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta hade också rent av försvunnit —
kanske hade féen tagit det tillbaka, tänkte
flickan, då hon ej mera fann det, och fastän
hon kände saknad däröver, tyckte hon, att
féen väl ägde rätt att göra med sin gåva
hur henne behagade. Vinca kände sig dock
tacksam över den tid hon fått ha det och
de många glada stunder det skänkt henne
i barndomen.
Så hände en gång, att det skulle bli en
stor skördefest nere i byn med dans och
lekar. Den unga Vinca ville gå gärna vara
med, hon som trägnare än mången av de
andra flickorna tagit del i det tröttsamma
arbetet med höet. . . men ack, hur skulle
hon väl kunna visa sig på festen i sin
tarvliga, lagade klädning, då alla de
förmögnare byflickorna skulle infinna sig i nya,
ljusa sommarklädningar. Åtminstone skulle
hon väl inte få dansa, utan bara få stå och se
på hur de andra roade sig! . . . Vid
denna tanke ville tårarna komma henne i ögonen,
ty Vinca var ung och glad, hon som andra.
Hon gick med långsamma steg hemåt
genom skogen, . . . Vid hon så gick, fick hon se
någon komma henne till mötes — och då
hon såg upp, märkte hon till sin bestörtning,
att det var féen från hennes
barndomsdagar, som nu stod framför henne. Vinca
stannade och neg djupt.
— Varför skulle inte också du gå till
byn och roa dig med de andra en stund —
det har du väl förtjänat! sade féen; ty
Vinca hade nyss, utan att hon själv märkt det,
högt uttalat sina tankar.
— Ack, jag har inga passande kläder,
stammade Vinca förlägen, och då skulle de
andra bara skratta åt mig. — —
— Se här, mitt barn! sade féen, och
framtog under sin mantel ett litet skrin och
räckte den förvånade flickan. Men när
Vinca ville tacka henne, var féen redan borta.
Vinca betraktade gåvan med glädje —
det var icke samma skrin hon fått i
barndomen utan ett annat lika vackert men
ljusrött till färgen som den vackraste ros.
Då hon tryckte på fjädern, flög locket upp,
och däruti låg en ljusröd klädning, lätt och
fin men enkel, så att den passade
henne. Och då hon nu iklädde sig den och
därvid kom att se sin egen bild i
skogssjön bredvid, rodnade hon av glädje, och
när hon kom fram till dansplatsen, fästes
allas ögon på henne, ty i denna dräkt och
med vildrosor på håret och hälsans rosor på
kioden var hon vackrare än alla de andra
flickorna i byn.
Och Vinca var den aftonen den gladaste
bland de glada. Alla byns gossar tävlade om
att dansa med henne, men själv brydde
hon sig icke om någon annan än den unge
sjömannen, han som nyss var hemkommen
från en lång resa och som hon icke sett,
sedan hon nästan var barn.
Den aftonen glömde Vinca aldrig och
inte han heller, och innan sommaren var
slut, hade de överenskommit att bli man
och hustru. Han hade fått ärva en liten
stuga efter sina föräldrar, och här inredde
de åt sig ett enkelt litet bo. Vinca hade
lärt sig att arbeta och vara nöjd och
inrättade nu allt så nätt och trevligt, fast det
var torvtigt nog. Här höllo de bröllop och
flyttade in samt levde lyckliga och glada,
till dess våren åter kallade mannen ut på
sjön.
Hans arbete där under somrarna var ju
strävsamt nog, och Vinca hade ej heller så
lätt att under hans bortavaro uppehålla sig
och de sina, ty hon fick under årens lopp
flera barn, och hon hade även att försörja
sin gamla mor, som på äldre dagar då hon
blev orkeslös flyttade till henne. Féens skrin
hade även denna gång försvunnit och
skänkte icke vidare kläder varken åt henne själv
eller åt barnen. Men Vinca var tacksam för
den gången, då det förhjälpt henne till
glädje och lycka. — — —
Ar gingo. Det var höst, och Vinca
väntade åter mannen hem från sjön. Den
sommaren hade hon haft det mer knappt än
någonsin i hemmet Hon hade velat reparera
stugan till mannens hemkost, ty den hade
börjat bli bräcklig både utan och innan,
men hade inte haft råd därtill. Aven
möbler och bohag började bli slitet. Med tungt
hjärta satt Vinca en afton och betraktade
allt, ty fastän hon gladde sig åt mannens
hemkomst, tänkte hon dock, att det skulle
göra honom misslynt och bedrövad att se,
hur tarfligt hemmet såg ut.
Vid hon så tänkte, märkte hon, att
någon kom in genom dörren — men då hon
vände sig om, fann hon att det icke var
mannen, som hon väntat, utan en ljus,
kvin-lig gestalt: den goda féen från forna dagar.
— Var icke orolig, Vinca! sade féen
uppmuntrande och räckte i detsamma Vinca ett
litet gyllene skrin — samfc var åter borta,
innan Vinca hunnit hämta sig från sin
häpnad. När Vinca öppnade locket, var det
dock icke några guldpengar däri, som
man skulle kunnat tro och som hon kanske
i första ögonblicket hoppats . . . Men i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
