Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28 (30 okt.) - När lille Gunnar skötte kapsågen. Berättelse av Josef Blomqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brukar ha det, genom en sluttande
rörtrumma, i vars inre vattnet sätter en
vridbar mekanism i rörelse. En sådan
inrättning, som kallas för turbin, finns
det nu vid det lilla sågverket, och vill
man sätta den i gång, behöver man bara
vrida litet på ett hjul inne i fabriken,
så börja alla svänghjulen i taket rulla
och maskinerna gå. . . Se det kunde
vattenfallet orka med!
Och sedan, ja, då är det först den
stora ramsågen med sina 5 eller 6 långa,
raka sågklingor, som gå upp och
ned och med sina vassa tänder gräva
sig igenom en hel lång stock, och när
de komma till slutet, så har det blivit
6, 7 vita präktiga bräder av den grova
stocken. Men ojämna äro de i kanten
och måste därför gå igenom kantverket,
där de bliva så raka som linjaler, och
vill man sedan ha dem kortare,
mottagas de av kapsågen, en cirkelrund
stålskiva med långa sågtänder, som i ett
litet nafs skär av den tjockaste bräda,
under det den surrar som en retad
jättebroms ... Det märkvärdigaste är
kanske ändå den stora hyvelmaskinen
med sina stålknivar, som snurra runt
så fort, att man ej kan se dem, under
det de skära bort det ena spånet efter
det andra från den skrovliga brädan
så tätt och jämnt, att brädan blir så fin
och slät som, ja, som ett sidentyg.
Ja, det är ett surr och ett oväsen!
Sågspån och hyvelspån flyga i luften,
och arbetarna komma och gå,
bärande bräder och plank. Andra arbetare stå
vid maskinerna.
Men Gunnar då, som berättelsen skulle
handla om? säger du. Nej, han var inte
här nu, det var bara hans 15-årige bror
Henning. Och hur Gunnar kom dit för
att försöka sin lycka, därom var det
just berättelsen skulle förtälja. Inte
kunde Gunnar, 11-årig parvel som han
var, ännu gå i ständigt arbete i ett
sågverk. Det var nog, att han var en
frisk och käck pys, som hjälpte mor där
hemma, när han var ledig från skolan.
Och mor hon behövde nog all hjälp hon
kunde få, nu när hon ensam måste sköta
torpstället, sedan far dött ifrån dem alla
för några år tillbaka. Gunnar kunde hjälpa
till med att skära björkris till kvastar
och vispar, som mor sålde i kyrkbyn —
förutom många andra saker, som
före-föllo vid torpet, när det gällde att bärga
in den ringa grödan eller sköta den enda
kossa de hade. Och en glad och villig
pojke var han då för det mesta. En
välgärning var det emellertid, att hans
älsta bror, Henning, hade fått arbete i
den nya fabriken, där man även
tillverkade lådor av alla slag, och han hade
till göra att sköta en mindre kapsåg,
där han skulle såga av de tunna
bräderna i stycken av bestämd längd. På
detta arbete förtjänade han alltid några
vackra silverkronor i veckan.
Till fabriken hade Gunnar ofta gått
med matsäck åt brodern, och han hade
så småningom, sedan första häpenheten
lagt sig, tagit reda på litet av varje
angående de olika maskinerna. Sen hade
han ibland fått göra ett litet försök med
kapsågen, fast brodern förstås noga
övervakade hans mått och steg. I det
handtaget skulle han ta med sin lilla säkra näve
och så bara lyfta, så kom den vilt
snurrande sågskivan fram, och så skar den av
den tjockaste bräda som ingenting. Ja,
nog var det märkvärdigt. . . .
Nu var det höst, en ruskig, våt höst.
Det lilla torpstället, vilket sommartiden
såg så nätt ut, då det mellan höga
björkar speglade sig i insjön, låg nu med av
vätan mörknade väggar och drypande
torvtak helt dystert i sin lilla av hösten
härjade täppa. Ja, det var en bedrövlig
höst. Det lilla, som kunde bärgas vid
torpet — havre och potatis — var sämre
än vanligt och hade icke ännu kunnat
tagas in på grund av det olämpliga
vädret. Därför var det nu fattigare och
vemodigare än vanligt i stugan, icke
minst emedan Henning hade blivit sjuk,
så att han ej kunde gå till sitt arbete. Men
hans förtjänst var ju nödvändig för
familjen, och därför hade han på morgonen
försökt bege sig till arbetsplatsen. Men när
han kom utanför grinden, såg mor honom
maktlös luta sig mot grindstolpen, och
då var det ingen annan råd för henne
än att föra honom in i stugan igen och
bädda ner honom i hans säng. Men
Gunnar tillsade hon att gå till fabriken
och tala om för verkmästaren, att
Henning inte kunde komma till arbetet den
dagen.
Och Gunnar begav sig alltså av den
dryga fjärdingsvägen från deras stuga
till fabriken. Han var så bekymrad för
broderns skull och kände på sig, att något
borde göras. Men vad? Nedslagen och tankfull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
