Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28 (30 okt.) - När lille Gunnar skötte kapsågen. Berättelse av Josef Blomqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick han skogsstigen, och inget ay hans
vanliga glädjeämnen, den porlande
bäcken, den väldiga granen, som fällde så
präktiga kottar, kunde höja hans mod.
Tvärtom, ett riktigt stygn i själen fick
han, när han gick förbi den lilla
havre-vreten ij skogen, där kärvarna lågo
ruttnande, genomvåta och eländiga —
de skulle inte bli till stor nytta i
år, de.
Han gick och gick, och snart syntes
fabrikens gavel sticka upp över skogen.
Och då fick han sin lysande idé: Skulle
inte han kunna arbeta och förtjäna
pengar liksom Henning? Han hade ju flera
gånger sågat på kapsågen och visste
precis, hur man skulle mäta av de olika
styckena. Och lille Gunnar riktigt
sträckte på sig, där han med allt karskare
steg gick stigen fram. Men — så kom
ett stort men. Vad skulle verkmästaren
säga? Honom hade Gunnar stor respekt
för, han var en svartskäggig, sträng karl;
vad skulle han säga, månntro? Nej han
skulle aldrig låta Gunnar få komma till
den farliga sågen. Gunnar skulle inte
ens töras fråga honom. Ack, hur skulle
det gå med hans stora idé nu. Det
gällde att tänka raskt — och nu var han
på det klara: I den skumma morgonen
skulle han obemärkt av alla bege sig
till broderns plats vid sågen. Och innan
verkmästaren kommit dit och upptäckt
honom, skulle han ha sågat så mycket,
att denne skulle säga:
— Vad är det här för en liten duktig
sågare vi fått hit? Honom måste vi ha
kvar och ge riktigt bra betalt...
I sågverket voro arbetarne redan var
och en på sin post, turbinen pådragen,
alla hjul snurrade, och sågbladen hade
redan börjat fräsa här och där. Med
klappande hjärta kom Gunnar till
broderns vanliga plats, och ingen hade lagt
märke till att den unge arbetare, som i dag
infann sig, var ett par huvuden kortare
än den vanliga.
Se där låg en hel stapel av tunna
bräder, som skulle kapas i kortare
stycken, och Gunnar dröjde ej med att
gripa verket an. Det gällde ju att i
tid hinna visa, vad han dugde till. En
viss skygghet i början var dock
omöjlig att bemästra, och varligt och
försiktigt förde han brädan fram mot sågbladet.
Men se, den blev bra och den nästa
också, och strax blev han litet modigare.
Helt förtjust såg han, hur högen av
färdiga stycken började växa. Men aj, den
biten skar han både sned och för kort. ..
Vad skulle nu verkmästarn säga? Han
gömde biten undan i en vrå, men det
onda samvetet gjorde honom fumlig. Var
inte rädd du, lille Gunnar, ingen har
hjärta att förebrå dig för det! — Men
när han sågar vidare i sin iver, då
händer det, att armen glömmer den farliga
sågskivan, sträckes för långt fram och
det skarpa stålet skär djupt in i den
späda handloven ... Ett skrik, som dock
ej höres i maskinernas dån, och Gunnar
faller avsvimmad på den mjuka
sågspånen, och blodet rinner så tyst från den
sårade handen.
Ett litet stycke djupare bara, och den
där lilla duktiga handen skulle aldrig
gripit tag i något arbete mera, och
pulsens forsande ström kanske skulle ha
släckt det unga livet för alltid. Nu blev
ej pulsådern avskuren, om också såret
var djupt nog, och till all lycka kommer
verkmästaren just på sin morgonrund
och får se den lille sågaren, liggande
fallen som en soldat på sin post...
Verkmästaren ger till ett rop: — Men vad är
detta? får så maskinerna stannade,
varefter de övriga arbetarna flocka sig kring
den såradegossen. Man undersöker
hastigt sårets beskaffenhet.
— Ack, är det mor Jonassons Gunnar,
11-årig pysstackare, som har stått här
och velat sköta kapsågen, säger
Sjöborgen, som just kommit till. Och Gunnar
slår just upp ögonen och stammar:
— Henning var sjuk, och jag trodde . ..
jag skulle kunna ... i hans ställe . .
men rösten avbrytes i snyftningar.
.Verkmästaren lägger ett första
förband över såret och bär sedan gossen
upp till fabrikörens bostad. Det händer
ju alltemellan, att de vassa järnen göra
ett opåräknat hugg i mjukt och varmt
kött, än på den ena och än på den
andra, och då är det alltid fabrikörens
dotter, den snälla fröken Gerda, som
ansar om såret och lägger på ordentligt
förband. Den här gången är såret så
djupt — ända intill benet — att hon
anser det nödigt att gossen föres till
sjukstugan vid stationen en mil därifrån.
Men medan man väntar på skjutsen,
lägges Gunnar på en soffa, där han
faller i en matthetens slummer, och kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
