Jag gick till gubben ofta ned
att gunstigt gyckel drifva.
Det var min fröjd, när han blef vred
och kom sitt nät att rifva
då jag fick nålen ur hans hand
och knöt en lycka falskt ibland. Han sprang då ofta upp burdus
och dref mig utom knuten;
ett vänligt ord, en doft kardus,
och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
och gjorde samma narri om. Att äfven gubben haft sin dag,
då han var ung i verlden,
att han gått flere steg än jag
och pröfvat mer på färden,
var jag för höglärd att förstå,
det kom ej för min tanke då; ej att han stått med svärd i hand
och glad sitt hjertblod gifvit
för detta samma fosterland,
som nu så kärt mig blifvit.
Jag var så yr, jag var så ung,
han fänrik var, jag mer än kung. Men hur det hände sig en gång,
fann jag mig mätt af ruset.
Det vinter var, min dag blef lång,
fast den var kort till ljuset;
det var så ovant mot förut,
jag ville aldrig få den slut. Jag tog den första bok, jag fann,
blott för att döda tiden,
det var en skrift af onämnd man
om sista finska striden;
den låg der häftad som på nåd
bland husets bundna bokförråd. Jag tog den på mitt rum och satt
och bläddrade i bladen,
jag vet ej, hur jag så fick fatt
på Savolaks-brigaden.
Jag läste en rad, läste två,
mitt hjerta började att slå. Jag såg ett folk, som kunde allt,
blott ej sin ära svika;
jag såg en här, som frös och svalt
och segrade tillika.
Mitt öga flög från blad till blad,
jag velat kyssa hvarje rad. I farans stund, i stridens brand
hvad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
du dock så älskadt vara,
en kärlek få, så skön, så stark,
af dem du närt med bröd af bark! Min tanke genom rymder lopp,
som förr den aldrig spanat,
ett lif gick för mitt hjerta opp,
hvars tjusning det ej anat;
min dag flög som på vingar bort,
o hvad min bok mig syntes kort! Den slöts, och qvällen likaså,
dock glödde än min låga.
Jag fann så mycket återstå
att forska om och fråga,
så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål. Han satt på samma plats som förr
och samma syssla skötte.
Jag såg, alt re’n i stugans dörr
en missnöjd blick mig mötte;
det var, som om han frågt dervid:
Får man ej ens till natten frid? Men annat var det nu med mig,
jag kom med ändradt sinne:
»Jag läst om Finlands sista krig,
och äfven jag är finne.
Min hog blef tänd att höra mer,
kanhända får jag det af er?» |
