Hvart ämnade han styra
sin vandring denna gång?
Blef hemmet honom ödsligt,
hans plats i vrån för trång?
Och denna högtidsklädnad,
hvi tog han den uppå?
Var det till Herrans tempel,
den gamle tänkte gå? Det hördes ingen ringning
från denna helgedom,
och murens port var sluten,
och kyrkan stängd och tom.
Hvad skulle man ock göra
uti Guds hus i dag?
Den sjuttonde augusti
var ingen helgedag. Dock i den gamles tycke
hölls gudstjenst denna tid,
och hölls den ej i kyrkan,
så hölls den näst invid;
ty kringom den på höjden,
från mon till insjöns strand,
stred Finlands kämpaskara
just nu för kung och land. Den sjuttonde augusti
var sommarvarm och klar,
och för den forne krigarn
en högtidsdag den var.
Han gick rakt fram mot kullen,
der Finlands fana höjts,
han ville se Gud tjenas
i dag af Adlercreutz. Han ville höra klangen
af svärden än en gång,
den välbekanta tonen
af fältkanonens sång.
för minnet återkalla
sin ungdoms kraft och mod
och se det nya slägtet,
hur det höll ut i blod. Så har man tydt hans mening;
kanske man den förstått.
Dock såg man ej hans tankar,
man såg hans vandring blott.
Han gick sin bana framåt
helt lugnt, det märkte man,
och hann så kyrkovallen,
der striden hetast brann. Der tog han plats vid vägen
och satt och såg uppå,
han såg mot finska hären
mot ryska likaså;
hvar helst de skarpast möttes,
der sågs hans blick bli qvar,
och ofta som förklaradt
hans hela anlet var. Och blinda kulor hveno
kring honom hvarje stund,
och dödens ädla skördar,
de föllo i hans rund;
han gick dock ej från stället,
hans lugn var lika gladt,
och ingen kula rörde
den gamle, der han satt. Och i beständig vexling,
allt efter lyckans lek,
omstöts han af en skara,
som frambröt eller vek;
men hur ock striden hvälfde,
fick gubben ostörd bli,
och vän och ovän lika
gick vördande förbi. Men dagen led, och solen
vid vesterns portar stod;
då segrade omsider
den finska härens mod,
då sågs hvart hinder brutet,
hvar fiende på flykt,
och allt kring gamle krigarn
var åter lugnt och tryggt. | 
