Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå, var med år åttiåtta re’n och var re’n gammal då; nu bodde på sin torfva han och fick sitt bröd af den och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven. Om gubben haft förstånd, han sjelf, att dela med sig af tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utaf; dock visst lär han de äldre gett långt mer, än billigt var, ty för den son, som sist blef född, fans knapt en smula qvar. |
| Sven Dufva växte upp likväl, blef axelbred och stark, slet ondt på åkern som en träl och bröt upp skog och mark, var from och glad och villig städs’, långt mer än mången klok, och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok. »I Herrans namn, du arme son, hvad skall af dig väl bli?» så talte gubben mången gång, allt i sitt bryderi. Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod, och Sven tog till att tänka sjelf, så godt han det förstod. När derför sergeant Dufva kom en vacker dag igen och kuttrade sin gamla ton: »Hvad skall du bli, o Sven?» sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat när Sven lät upp sin breda näbb och svarte: »Jo, soldat!» Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut: »Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!» »Ja», mente gossen, »här går allt helt afvigt mig i hand; kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land.» |