Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den döende krigaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När kulan hven, när striden brann,
när bådas blod rann varm,
med vredens eld de mött hvarann
och pröfvat svärd och arm.
Nu sökte ej den unge strid,
nu höll den gamle kämpen frid.
Men natten skrider mer och mer,
man hör ett årslags sus,
och månen går ur moln och ger
den hemska nejden ljus;
då syns en julle tätt vid strand,
en ensam flicka ror i land.
En fridlös vålnad lik, hon steg
i spår, der döden gått.
Hon gick från lik till lik och teg,
hon tycktes gråta blott.
Med häpnad hennes tysta tåg
den gamle, väckt ur dvalan, såg.
Dock mera mildt med hvar minut,
för hvarje steg, hon tog,
och mera tankfullt än förut
hans sorgsna öga log.
En aning grep hans hjerta visst,
han tycktes veta, hvad hon mist.
Han tycktes vänta: och hon kom,
som om ett bud hon hört,
så tyst, så lugnt, så visst, som om
en ande henne fört.
Hon kom. Vid nattens bleka sken
hon såg den fallne svensken re’n.
Hon såg och ropte högt hans namn,
det kom ej svar igen;
hon sjönk emot hans öppna famn,
men slöts ej mer af den.
Hans genomstungna bröst var kallt,
och stumt var allt, förvissnadt allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
